Tänk om....

Till veckan ska jag till vuxenpsyk igen ja.

Tänk nu om jag har bokstäver. Då har jag tänkt att jag vill testa medicin.
Nu har jag läst att många har blivit väldigt labila när de börjat medicinera.
Att de börjar gråta lätt, att tankarna liksom hinner ikapp.



Det gör mig orolig. För det finns nog mycket som kan hinna ikapp.
Sånt man inte "hinner" fundera på innan nästa tankar tar vid.
Tänker då på Bobboliten.

Det är hemskt att överhuvudtaget erkänna det, men till och med när vi satt på sjukhuset hade jag hundra tankar i huvudet. På allt och inget. Och sen har det fortsatt.
Det är ju på gott och ont att man har mycket tankar samtidigt.
Jag kan känna mig sorgsen, saknar Bobbo. Tänker att jag måste till kyrkogården. Kanske skulle köpa en blomma dit nu. på tanke om blomma... Så går jag och vattnar blommorna här hemma. När jag ändå hämtar vatten så sätter jag in i diskmaskinen. Så var ögonblicket borta. Men sorgsen känner jag mig lik förbannat. Fast det är inte säkert jag tänker på varför igen.
När jag är sorgsen blir jag arg. När jag blir arg gapar jag och klagar på allt.
Då vet jag snart inte om att jag egentligen är sorgsen...

Tänk om allt bara ramlar över mig nu då. Tio år efteråt.
Känns jobbigt att tänka på.





Fast om jag hade fått testa medicin så kan jag väl sluta isåfall...
Eller också låta det komma...