Jag är faktiskt nervös.

Japp, precis så är det.
Nästa vecka ska jag till vuxpsyk igen. Jag ska prata med psykologen igen.
Om testerna jag har gjort är tillräckligt eller om hon vill ha fler.
Vad är det att vara nervös för? Det är jag inte. Det har jag aldrig sagt heller.
Det jag är nervös kommer senare. När hon har gått igenom materialet.

Tänk om jag inte får en diagnos? Tänk om jag inte får någon hjälp?
Tänk om jag får en klapp på axeln och ett skärp till dig?
Tänk om jag kommer att hamna i ett ingenstans, för nt för diagnos men för npfig för en inte diagnos. Vad händer då?
Tänk om jag har bluffat igenom ännu en gång? Jag vet att jag har kämpat för att inte väcka uppmärksamhet eller verka lite tom i luvan.
Hos psykologen också. Jajemen. Jag har nog inte varit helt ärlig heller tror jag.
Jag har förminskat mina problem lite, det är jag klar över...
Varför? Tänk om någon tycker jag är konstig!?!
Men det är jag ju, annars hade jag ju inte hamnat där överhuvudtaget.
Hade jag inte haft vissa egenheter hade jag aldrig blivit utredd heller. Eller?

SysterYster säger att jag kan inte gå igenom. Jag är inget tvivel.
Säger hon. Hon har känt mig inte så länge eftersom vi fick kontakt egentligen förra sommaren.
Men jag har ju lurat alla ett helt liv innan dess.
Varför skulle jag inte göra det nu.
Inte en chans säger SysterYster...

Jag vet inte. Jag är faktiskt nervös. Ibland ångrar jag att jag ville ha den här utredningen.
Isåfall kunde jag fortsätta leva i min säkerhet att jag har ADHD. Och de som känner mig kan vara lika säkra dom. Men om det nu inte är så iallafall då måste jag ju vara knäppknasig på riktigt.
Samtidigt, hade jag inte gjort utredningen så kanske jag aldrig får min "stämpel" heller. Och då kanske jag inte får hjälp heller. Om jag inte har bluffat alla. Jag kanske har lyckats lära mig strategier och klarat testen perfekt.
Gillar inte att vänta. Vill veta nu. Jag är faktiskt nervös.